Jag tog i mitt förra inlägg upp hur jag tycker samtalet mer och mer försvinner i en mängd små meddelande som ibland känns som stresskommunikation. Jag kände att vi omges så mycket av kommunikation på alla sätt att vi inte kommunicerar på riktigt med varandra längre.

Kan säkert vara en generationsfråga också. Min son pratar aldrig i telefon (med andra utom med mig och hans mamma förstås .. för vi orkar inte sms … tar ju bara längre tid).

Igår hade jag ett arbetsrelaterat möte och hade då nöjet att få höra en vis mans erfarenheter och kunskap om ett ganska komplicerat fall som vi nu arbetar med. Under denna halvtimme kände jag hur bitar föll på plats. Hur enkelt han kunde leda in mig på rätt tankebanor och förstå att det jag gör/tänker är rätt väg att gå.

Ett samtal som verkligen gav mig bränsle att arbeta vidare.

Ett av dessa samtal som är så viktiga.

Det är den tiden vi behöver.

Tid för samtal.

Det blippas och knappas.
Bokstäverna rasslar förbi i en oerhörd fart och det är mängder med kommunikation hela tiden. Vi skumläser oss igenom vardagen.

Var det något viktigt för mig där?
Var det något som fångade mig här?

Nope … vidare … vad finns här … vad finns där?
Vem skall jag vara? Hur skall jag vara?
Samla vänner på msn, samla vänner på facebook, samla namn i kontaktlista, samla …

Är det någon som lyssnar på någon längre?
Är det någon som hör den som ropar?
Är det inte intressant så vidare … vad kan jag tjäna på det här … hur ser jag ut inför andra. Har jag tillräckligt med vänner … som inte lyssnar. Är kommunikationssamhället det mest isolerade samhället vi haft?

Vem orkar prata i telefonen längre?
Vem orkar med det verkliga samtalet?

Stängd dörr … mörkt rum … massor med vänner …

… i min dator.

Isolation!

.

En fantastisk flashback from the past blev det när jag idag öppnade dörren. Där utanför stog det två leende (så var det väl inte på 70-talet?) fluortanter med den tradtitionella brickan fulladdad med små koppar med vätska i.

Jag närmast ryckte till och utstötte ett:
 ”ÄR DET SANT?”
”Är ni tillbaka?”

Fick ett leende och en ”Jo nu är vi här igen”
”SERIÖST?” hör jag mig utstöta (här har jag helt glömt bort att jag faktiskt är lärare).
”Ehh… jo som sagt … nu är vi här igen” svarar hon lite förläget.

Jag skrattar högt och skakar på huvudet. Sen ser jag mig omkring och där står ungdomarna med öppna munnar och strirrar på mig.
”Ja … hmmm … det är ju jättebra. Ge mig en kopp så kör vi!”

Fluortanten är alltså tillbaka.
Vilken sanslös flashback jag fick. Nu blir det att leta fram fiskartröjan och ett par schysta bruna manchesterbrallor så är vi igång. Heliga moder av saker som jag aldrig trodde jag skulle få se igen.

Trist var det att det inte var de färgglada gamla kopparna, utan delikatessen serverades numera i en tråkig transparent kopp. Skall de köra får de i alla fall ta tillbaka färgklickarna i det hela.

Det är det minsta vi kan begära.

Efter en helg med familjen, förkylningar och variationen med mys och utbrott från blivande femåringen så la jag mig till vila med en känsla av välbefinnande men också en gnagande känsla av dåligt samvete och att mitt distansierade sätt mot en familjemedlem är en större outredd sak än jag någonsin själv anat.

Fem år sedan min yngsta son föddes.
Fem år sedan jag träffade min far.

Eller far är löjligt att skriva för jag använder aldrig det ordet.
Pappa är det ord som jag alltid använt, en del andra också men de känns onödiga att ta upp just nu.

Jag pratar med pappa ungefär varannan månad.
Mest pliktskyldigast för att se så gubben inte gått och dött.

Vädret – check
Mitt jobb – check
Hälsan – check
Tack för att du ringde – check

Jag tog ett beslut för ungefär femton år sedan då min äldste son var ett år. Beslutet var att sluta må dåligt för något jag inte kan påverka. Inget lätt beslut. Ett beslut som jag tror gjort mig kallare inombords än vad jag skulle behövt vara.

Beslutet gick ut på att koncentrera mig på min familj och därmed ta ett större avstånd från min pappa som indirekt gjorde att jag fungerade sämre som människa. Min oro över hans sätt att leva plågade mig hårt.

Jag har lyckats bra att distansiera mig från honom.
Jag tänker knappt på honom.
Ibland existerar han inte ens.

Men … plötsligt dyker han upp i mina tankar och då slår hela skiten över mig och ångesten och det dåliga samvetet raserar min så välbyggda mur. Jag hatar att jag älskar honom.

Jag älskar min familj.
Jag har ett bra liv.

Det har inte han.

Tungt

5 år

Tror det kan bli riktigt bra med Paolo Roberto som programledare.

Linda var så jävla usel att det knappt gick att titta på förra säsongen och jag gillar själva idén med Robinson – hoppas vi får en bra säsong med tuffa tävlingar och mindre jävla svält-tv.

Ett konstigt och rätt obehagligt ljud har börjat florera runt i min skalle.
Jag hör det ju inte hela tiden, utan på kvällen … när jag skall sova.

Ett monotont gnällande ljud som upprepar sig i två nyanser.
Nej det är inte min fru som planerar min fritid.

Det här är något helt annat.
Jag trodde först det var något blåsljud från min in eller utandning, men efter att jag hållit andan ett tag och ljudet fortlöpande var igång så strök jag det från listan. Jag trodde att det kanske var något med öronen (alla jävla förkylningar har väl sabbat något där) men då jag bestämt tryckt in två (vältvättade) fingrar i öronen för att utestänga ljud så konstaterar jag att ljudet kommer från insidan liksom … alltså där inne i skallen. Ganska mycket i mitten tycks det mig som.

Får panik och sätter mig upp i sängen … lyssnar … ser förmodligen rätt sinnessjuk ut, men jag blir fan orolig. Vad är det för ett ljud? Hur artar sig Tinnitus? Är inte det mer ett högfrekvent iiiiiiiiiiiiiiiiiiii … det här är något helt annat.

Har jag blivit invaderad av något ?

Nu hör jag inget, men det kommer väl tillbaka ikväll.

Någon som har någon idé vad det kan vara?

Idol

Kärlek

Kräkel

Vi får se … känns som ett sexpack kan rädda denna kväll.

Ordern är fullkomligt klar och går ej att bestrida:

”När du hämtar mig idag så tar du med dig hammarhajen eller hur?”
Ni vet väl vad det handlar om … ICAs mjukisdjur.
Byt din check mot ett mjukisdjur och fem spänn går till Childhood.

Känns som ett schyst ändamål måste jag ändå tillstå. Någon jävla check har jag ju inte kvar så det blir till att hosta upp 99 spänn istället för 25 kronors checken, men som vanligt ligger jag ju alltid lite i bakvattnet förstås.

Annars är läget rätt skoj.
Satsade 200k på en utbildning och har arbetat med det i över 10 år och trivts som pärlsockret på en kanelbulle. Nu verkar det ta slut. Massuppsägningar och ingen ljusning i denna mörka tunnel. En kommun som inte vill satsa på egen verksamhet, utan tydligt vill privatisera allt. Lika skola för alla … my ass!

Är det ut på privata marknaden som gäller nu?
Känns lite konstigt att det skall behöva bli såhär.

Är lite tveksam till när privata marknaden tar över icke producerande verksamheter. Vinstintresse finns alltid och vem får stå tillbaka då? De resurskrävande individerna har väl inte någon plats i en sådan verksamhet. Lika för alla?

Bra där kommunen !

Känns som en Svensson fredag ikväll = tacos + idol

Inte fel det heller.

Så sant ;D

Märkligt med dessa Moderata kommuner som är så rika att de har råd att hjälpa andra människor, men i stället ställer sig helt på andra sidan och vill likt bostads områden i Orange County innesluta sig själv i sin egen sfär. Bygg murar och håll slöddret utanför.

Vellinges kommunalråd Lars-Ingvar Ljungman (M) vill stoppa cirkusen som innefattar att föräldralösa barn från skrämmande länder hamnar i ett boende i HANS kommun. Några av ortsborna kommer med förtäckta hot som ”tänk om någon eldar på anläggningen”.

Ju längre söderut … desto värre verkar denna främlingfientlighet yttra sig.

Har vi andra någon nytta av Skåne numera?
Inte ens Zlatan har vi någon nytta av ..

Så låt oss förena oss och ställa oss med en halvmeterslucka på Skånes gräns med varsitt järnspett och hacka loss skiten och tippa ut det i Öresund och låta skiten växa ihop med Danmark istället.

Ingen jävel begriper ju vad de säger i alla fall och när översättningen kommer så visar det sig att det bara är massa jävla skitsnack ändå.

Usch!