
Det här är vår vägg i vardagsrummet.
Det här är historien om hur ett fel kan visa sig vara så rätt och hur en pappa som trodde sig ha rätt fick smaka på dåligt samvete och lära sig tänka i böjligare banor än bara rakt – de tankar som våra barn har.
Det hela började med att en platt-tv skulle upp på väggen och med mycket möda och tänk så kom den på plats – fast förankrad och säkrad.
Sonen 4 år har följt hela förloppet intresserat.
Ny tv – måste ha något att inviga den med – så över till datorn för att söka något att *censur* hem till kvällen. Mamman är i ett annat rum och pratar i telefonen.
Fyraåringen är kvar i vardagsrummet – själv.
Den äldre varianten av son utstöter ett avgrundsvrål – VAD GÖR DU?
Just där och nu går en kall kår över min rygg och jag tänker – nu har han gjort något med den nya tv:n. Jag flyger in i vardagsrummet (eller som vi gärna vill kalla det ”ett rum för varje dag”).
En snabb blick på tv:n och sen vidvinkel och där i hörnet står vår son med en penna i handen – något osäker på vad han skall göra nu.
Jag vet då vad jag skall göra och slår direkt på den stora trumman:
- VAR FÅR VI RITA I DET HÄR HEMMET?
- På papper …
- PRECIS … OCH BARA PÅ PAPPER. INTE NÅGON ANNANSTANS. HUR TÄNKTE DU NU?
Något svar kommer det naturligtvis inte här och läpparna börjar darra och tårarna rinner nedför kinderna på den idérike gossen.
- GE PAPPA PENNAN NU!
Han gör som Pappan vill.
- GÖR ALDRIG OM DET HÄR IGEN!
Det tänker han inte göra. Pojken lämnar rummet för att inta en mer försonlig famn hos sin väna moder. Pappen frustrar och hämtar ett radergummi då turen infunnit sig att det var en blyertspenna sonen fått tag i. Frenetiskt suddar han ut alla linjer och det ser relativt hyfsat ut. Lite märken kvar, men utan en direkt belysning så klara vi oss från att tapetsera om tills sommaren i alla fall.
Lite lugnare går fadern till den lille pojken och hans mamma och säger att han lyckats få bort det som han ritat på väggen. Det är då hans värld formligen slås undan och början till en sömlös natt kryper sig på.
4-åringen har i sin mammas lugna famn nu förklarat att han ville göra som pappa gjorde. Han skulle bara göra en prick som pappa gjorde när han skulle sätta upp tv:n, men den blev inte lika bra och fin och han var tvungen att göra om den. Tillslut blev det bara större och större.
Krasch … där gick bitar av faderns hjärta i kras. Han ber om ursäkt och förklarar att sonen skall få märka ut på väggen när nästa sak skall sättas upp, men endast då och med pappas hjälp.
Ytterligare en dag där en äldre man får lära sig en läxa av sin så mycket yngre, men klokare son.