Tjejkille = Tufft // Killtjej = Bögvarning

Jag tänker inte gå in i någon hetare debatt i detta ämne, annat än att se till hur det fungerar för mig, hos mig och i mig.

Min yngste son närmar sig nu 5 år.
Det är en vild en, men samtidigt visar han andra sidor också.

På dagis leker han nästan uteslutande med flickorna (någon tjej där har ”tingat” honom till giftermål redan). Hemma leker han mycket med bilar, soldater, lego … men han gillar att pyssla mer och mer. Han gör pärlplattor och väljer här mest de traditionellt tjejiga färgerna (den förhatliga rosa färgen, som skulle förbjudas enligt någon löjlig folkstorm, är favoriten). Han gör gärna halsband och armband och klär ut sig till tjej.

Vi låter han göra som han vill och lägger inte några värderingar i det (hans storebror däremot blir ibland lätt orolig, men det är väl naturligt då han är i mitten av tonåren).

I helgen var vi och handlade (något som tenderar vara det mest återkommande evenemanget du har som förälder). När vi snurrat klart på stor ICA så var det dags för lördagsgodiset och sonen hamnade framför de enorma godishyllorna. Han riktade in sig på sektionerna med alla ägg. Det finns ju inte längre bara Kinderägg, utan det är spindelmannen, scooby doo och ett gäng andra ”godis/leksaks” ägg numera.

Det är nu det händer … det som får mig att inse att jag tydligen inte är okej med allt ändå.
Sonen greppar nu de rosa Barbieäggen.
Min första reaktion är … eh!

Jag säger inget och jag visar heller inte upp någon direkt min. Vi kan säga att jag har turen att få de där så viktiga sekunderna av frist. Min son står fortfarande på knäna med ryggen mot mig och blir bländad av det vackra rosa berget av barbieägg som står uppstaplat framför honom. Han vänder sig om med två Barbieägg i handen och säger med ett leende ”Får jag ta dem här pappa?”

”Du kan väl ta ett av de rosa och ett Scooby-Doo ägg, så har du ett av varje” hör jag mig säga.

Varför kunde han inte ta två Barbie-ägg?
Var det viktigt för mig att se till att han åtminstone hade ett s k ”pojkägg” också?
Eller var det för att han inte skulle ångra sig sedan som jag gjorde så?

Jag vet faktiskt inte, men jag måste nog erkänna att något med dessa Barbie ägg störde mig. Skulle jag tycka det var okej om han ville köpa en Barbie docka? Jag tycker mig vara en man som inte är så fruktansvärt genusstyrd, men visst fan ser jag hellre att min son spelar fotboll än att han börjar rida.

even so …

Så skulle jag stödja honom i det intresset han än väljer i framtiden, men jag kommer nog inte vara så jämlik att jag introducerar honom i typiska ”tjejgrejjer” om jag nu får uttrycka mig så fördomsfullt.

Ett jävla Barbie ägg störde mig alltså.

Fast halsbandet i ägget var verkligen vackert med alla hjärtan och så.

Luciatåget undrar ni?
Han ville vara pepparkaksgubbe (skönt nog).
Vetefasen hur jag ställt mig till om han hade valt att vilja vara Lucia, vilket faktiskt nu när jag tänker efter inte hade varit ett helt omöjligt scenario.

Inte helt säker på att jag skulle vara okej med det … mest troligt för att jag nog skulle tänka på vad andra skulle tänka, vilket i sig gör mig otroligt besviken på mig själv. För det har absolut inget värde vad andra föräldrar tänker om det. Kanske för att skydda honom mot barns eventuella framtida retningar (och jo det börjas redan i dagisåldern tyvärr … om klädval med mera). Föräldrars stora käftar överförs till sina barn.

Ingenting är egentligen enkelt i att låta barn vara barn längre … vi har förmågan att krångla till det med våra nedärvda känslor och egenskaper. Ett litet jävla rosa Barbie ägg kan med stor tydlighet visa åtminstone mig det.

Cockermouth

Asså översvämning och sånt.
Trist!

Men när en by med det namnet blir så våt så får jag fel associationer.
Cockermouth

Kom igen !
Är det bara jag eller …. ?

Så jävla livlig fantasi behöver man inte … två bokstäver bort bara.

Martin Mutumba får Guldbollen

Det är sant.

Nästa års guldboll kommer delas ut redan i januari och den kommer gå till AIK:s frispråkige 2lax9 man Martin Mutumba. Han kommer få den för eventuella stora insatser på planen med sitt klubblag och i vad man tror landslaget under säsongen 2010.

Det finns eventuella möjligheter att han kanske gör stordåd och enligt den norska Lex Obama Barack räcker det som preferenser för att kamma hem den åtråvärda trofén. Både Aftonbladet och SvFF är överens om att detta är rätt val att göra.

En talesman för SvFF säger också: ”Det hela blir ju så mycket enklare nu och vi känner alla att vi kan inte fortsätta serieproducera guldbollar till Zlatan. Norrmännen är fantastiska på att komma på geniala lösningar.”

Mutumbas kommentar: ”WOW ! Jag är överraskad mannen, men det blir en jävla Tjoooow hela 2lax10 … tjampions leeg guld … har redan tatuerat in det på ryggen mannen … CL Guldet In Da House … tjooooow mannen … värsta feesten.”

KSMB

Och alltid är jag tillbaka till denna suveräna grupp.

Har aldrig funnits någon bättre i Sverige … enligt mig.

… och en till …

Ett Stockholmsfenomen till

Hur länge har inte Stockholm och dess invånare kämpat för att bli det där lilla extra i varmrätten? Att vara lite mer än det egentligen behöver vara. Att kosta på att det kostar lite mer.
En kaffe för en hundralapp – aaa visst no problemas.

Restauranger och exklusiva inneställen med sina speciella hörnor för de som är lite mer speciella än andra. Då menar jag ”speciella” på ett bra sätt. För vanligt speciella är snart inte välkomna någonstans, inte ens på fik … ehhh sorry jag menar Café … eller Lé Café eller Lé Café della Mocco de luxé.

Schulman trumpetar nu ut sin bestörtning över att han diskriminerats från dessa fikaställen. Eller egentligen inte han (då han är en av de som är lite mer speciell än andra), men hans dotter … ett litet barn … som inte ens kan gå eller prata. Hon var inte välkommen. Tog för mycket plats helt enkelt, eller hon låter ju konstigt. Kan helt plötsligt stöta ur sig konstigheter som Aaaa eller Åååå .. kanske till och med drägglar lite och inte behåller sitt kex.

Så kan vi ju inte ha det … tänk på de som köpt sitt dyra kaffe och bara vill ta kort på varandra med mobilen och vidarebefodra det till siiina vänner och vänninor … kanske mobilblogga liiite eller bara ha det så fiiiint tillsammans. De kan vi inte störa med mänskliga ljud som inte skall finnas i deras lilla speciella box in life värld.

Att Katrin tycker ”folk” (det är ju vanligt slusk och slask som inte är tillräckligt speciella) är rubbade om de tar med sig barn på café, är icke förvånande. Hon står ju inte direkt för den mest empatiska och generösa människan i Sverige. Hennes åsikter väger liksom lättare än dekorationen på skummjölken.

Nej för fasen Stockholm … det här är ett problem ni satt er i själva.
Ni vill ha en stad som är dyr att leva i … en exklusiv stad som inte är för den ”vanlige”. En stad där gränsen för de speciella och vanliga skall vara klar och tydlig. En stad där barn får finnas, men helst inte synas och höras.

Ni har fått det ni vill – grattis!

En sak till bara …

… ingen idé att kalla mig oförstående bondjävel eller lantis då jag är från denna cyniska och ytliga stad själv men numera valt att bo i en del av landet där vi kallar fikaställen för fik och där alla ”speciella” är välkomna även vår kära avkomma .. eller kanske speciellt den.

Dödar vi den empatiska människan?

Är humanismen på väg att dö ut?

Jag är uppriktigt orolig att så är fallet. Långsamt men säkert är vi på väg att kväva våra empatiska känslor och därmed med både handlingar och icke handlingar främja egoismens kärna i vår mänsklighet. Den inbyggda rovdriften där överlevnad till varje pris (klättra över lik mentaliteten) eskalerar och tar död på den humanism som vi arbetat så hårt för att bygga upp i vårt land.

Det är ett individ problem.
Det är framför allt ett samhällsproblem.

Under 80-talet så började individens resa i yuppieeran. Vem som helst kunde bli miljonär bara du vågade satsa lite. Pengar blev monopolvaluta och inget hade något värde. Jag menar att ingenting faktiskt hade ett jättevärde, men ändå inte. Du steg till toppen genom att trampa och inte titta bakåt på de lik du lämnade efter dig. Cynism och hårgelé banade vägen för din framgång. Kläder var inte längre kläder utan märken som angav din status. Även du … enkla människa kunde bli någon genom ditt val att visa ditt yttre.

Marschen mot individualistens logotyp tog sin främsta ansats här.

Under 90 talet så skulle vi förverkliga oss själva. Att sitta på gamla familjevärderingar var totalt ute och värdelöst. ”Lev inte ditt liv för barnen” var den slogan som tilltalade oss mest och det var karriärshets, kurser, välbefinnande och SPA möjligheternas tid. Ekonomin var något orolig då IT bubblans spräckta gegga fortfarande kladdade ner vår privata sfär, men vi insåg att för att må bra måste vi faktiskt tänka lite mer på oss själva och inte leva för vår familj. Passade inte galoscherna så var det inte svårare än att skilja sig. Det fanns alltid någon ny att förverkliga sig själv med. Med en statsminister som förvekligade sig själv med ett nybyggt slott visade det sig att det var fritt fram även för en socialist att våga vara rik, och framför allt visa det. De protester som yttrade sig under detta decennium var mer riktat till hur illa vi behandlar våra djur än något människorelaterat.

Egosimen rotar sig allt mer fast i vårt medvetande och den yngre generationens lekar blir mer  individanpassad. Igenvuxna fotbollsplaner och förfallna lekplatser vittnar om spontanidrotten och lekens närstående död. Skolans ekonomi börjar efter slottsherrens fantastiska omstrukturering visa sig slå helt snett. En rik kommun förblir en rik skola, en sämre lottad kommun börjar dra ner på resurserna. Omfördelningskarsusellen börjar i slutet av detta årtionde och den kommer visa sig förödande för den humanistiska synen på våra barn och ungdomar.

Under 2000 talet har det lugnat sig med förverkligandet av dig själv. 80 talets hets kring ”bli rik fort” har även den dämpats, men kvar hänger ett smolk av att rikedom och märke är något vi alla bör sträva efter. Fokuseringen ligger här på ditt hem. Skall du nu ändå vara hemma så se då för fan till att du har det snyggt och exklusivt hemma. Att bygga om, bygga nytt, renovera, byt upp dig, stajla är det som kännetecknar åren framöver i denna era. En ziljon byggprogram florerar runt i våra tv kanaler och vi får snabbt och tryggt veta att det vi har är så jävla Svennsons och fult att det knappt går att vistas i våra hem utan att kräkas längre. Ut och fixa … renovera och trixa. Lån är inga problem. En platt tv måste du ha. Det där var snyggt och bra. Kortet är bara att dra.

Var i allt det här är våra barn?
Vad har de lärt sig av allt det vi vill ha?

Skolans ekonomi kraschar. Vi har inte råd,  säger kommun efter kommun. Ni måste lära er att prioritera verksamheten får lärarna veta. Det är inte resurserna som skall styra, utan det pedagogiska arbetet. I afrika har de klasser på 50 till 100 elever så sluta gnäll. Vem har störst behov? Vem mår sämst? Vem måste vi välja bort?

Lösningen på detta är glasklart enligt de flesta kommunalpolitker; privatisera.
Friskolorna exploderar fram i den takt som kommunen stänger skolor. Allt är väl hur bra som helst med det … eller? Vinstintressen och icke producerande verksamhet är ju ett giftemål som pannkaka och ketchup. En smak du vill sätta tänderna i dag efter dag. Hur åldringvården fungerar vill jag inte ge mig in på då jag vet för lite om den verksamheten, men den är onekligen lönsam för privata företag, men ofantligt kostsam för kommunerna.

Vi står nu i år 2009 och på tröskeln till 2010.
Vi har en regering som bestämt vill påvisa att arbete skall löna sig samtidigt som den största arbetsgivaren i Sverige, kommunerna, aldrig förr sagt upp så mycket personal som nu. Människor som inte vill annat än att ha ett arbete blir utförsäkrade och utan chans att försörja sig. Få arbetstillfällen och en stängd marknad för ungdomar och 55 +. Sjuka individer blir ifrågasatta och även i din värsta stund då du står med ena benet i graven (cancersjuka) så skall du kämpa för att få en sjukersättning. Barn och ungdomar har aldrig mått sämre i Sverige än nu. Kuratorer i skolorna är mer sällsynta än en fyrklöver på Sergels Torg. Drogmissbruket och våldet ökar på våra högstadieskolor. Våldet i hemmen ökar. Våldtäkter ökar.

Men de som har arbete får ju mer i plånboken.
Mer pengar att stajla upp sitt boende med.
Mer till att köpa nya logotyper på sina kläder.
Mer att visa att vi har det bra.

Att visa tillhörighet med människor som har det svårare är snart ett svaghetstecken hos dig som individ.

Och vem vill vara svag, fattig och utanför?

Våra ungdomar har vuxit upp med signaler där individen är centrum för utvecklingen. Där vi visar att de viktiga sakerna i livet är de vi kan köpa. Där regeringen visat att du är en misstänkt fuskare om du är sjuk och att du är en belastning om du är svag. Där politiken numera år en yrkeskarriär och inte ett kall att förändra. Där kommunerna inte vill ägna sig åt sin kärnverksamhet längre (skola och omsorg) för den är besvärlig, kostsam och profitlös. Där rika blir rikare och fattiga fattigare.

Ett land där humanismen och den empatiska människan skriker sig döv.

Jag är rädd och orolig för vårt land idag.

Sons of Anarchy – vilken serie

.
………………………………

……………

……………………

……….

 

……….

.
Då var det säsongsavslutning på den makalöst suveräna serien Sons of Anarchy. Säsong 2 avslutades med ett crescendo som inte ville ta slut. De avslutande minuterna höll oss tittare i ett pungbollsgrepp som inte ens eftertexterna kunde slita oss ifrån.

Serien är så dramaturgiskt genial i all sin enkelhet att det är bedövande trist att se att en sop kanal som Tv400 lyckats knipa åt sig denna gobit. Uppköpare av tv serier i de stora kanalerna borde skämmas att de inte lyckats värva denna klasserie till sin kanal.

Det är sällan jag ser något numera som jag kollar tiden och blir besviken när jag ser att det snart är slut. Nu är det bara att vänta på säsong 3 och hoppas att det inte tar ett år att spela in den, som det tog med säsong 2.

SAMCRO – vilket gäng.

……………

…………….

Storm i Ankdammen

Den lätt frispråkige Anna Anka åker nu ut från lyxlivet med sin herre Paul. Hon sög tydligen mer än hon själv ville kännas vid.

Paul har fått nog av hennes heta temprament.

Han lär knappast ha svårt att hitta någon standin för att lugna morgonståndet. Utseendet är ju inte det som kvinnorna prioriterar i Hollywood. En skrynklig gubbkuk tas gärna om hand bara stålarna är bra nog.

Synd om Anna … eh NEJ!
Som man bäddar får man också ligga … hur mycket glitter det än glimmar så är jobbet det samma ändå.

Tiger och och lejoninnan

Farliga grejjer det där med spela på fel bana.

Hit the bitch !

Ett ord:

Idioti